Jag var i 9 års åldern och med ett så starkt hundintresse att jag bokstavligt talat sprang hem från skolan för att hinna gå ut med alla 4-5 hundar som stod på schemat den dagen. Grannar som tacksamt tog emot hjälp från en hundtokig tjej som såg till att de fick de promenader som de själva inte riktigt hann med alla gånger. Jag ville inte ha betalt, att bara få hänga med dessa ullbollar, krama på dom och tanka hundkärlek räckte gott och väl för mig. 

Mitt rykte för hundintresse spred sig i området och det dröjde inte länge innan jag fick börja hjälpa till lite mer på allvar, framförallt en familj kom ganska snabbt att bli som ett andra hem för mig. Marianne, som mamman i familjen hette, hade 3 hundar Lovis, Mossan och Flisan. Åh, så jag älskade dessa hundar!! De var Border Terriers och jag lade all min själ och kärlek i dessa hundar. Men självklart hann jag med Cloe, Emma, Herman och de andra hundarna i området också, ja ni hör ju, jag hade fullt upp så det är ett under hur jag lyckades klara av skolan med skapliga betyg ändå. Och till detta ska tilläggas att jag och min bästis Linda tillsammans med vår vän Tove fick, som första elever någonsin, öppna ett djurrum på skolan som vi tog hand om helt och hållet under övervakning av NO-läraren Birgitta. Där tog vi hand om överblivna djur som folk inte orkade ta hand om eller där någon i familjen blivit allergisk. Vi hade kaniner, marsvin, möss, fåglar och hamstrar och livet lekte, kunde vi ha en bättre tillvaro? 

På bilden ses min andra kull marsvin som jag födde upp med mamma Mullet och pappa Tintin i spetsen.
En av kaninerna i vårt djurrum som jag hade hemma på helger och lov.

Tillbaka till de älskade Border Terrierna, Marianne ställde ut sina hundar och jag fick hjälpa till att både träna med dem inför utställningarna, borsta dem, förbereda dem och till slut också åka med på utställningar där Marianne anmälde mig till juniorgrupperna. Åh, så kul jag hade! Visst var det tidiga mornar, en snabb macka i bilen, smutsiga och håriga kläder och allt annat än glamour men jag fick ju göra det jag älskade mest, hänga med hundar hela dagarna. 

Marianne födde upp och efter några år hade jag växt så i rollen att jag fick äran att vara assisterande vid valpningar, spänningen var enorm den där första gången när jag lade mig för kvällen och väntade på att den där telefonen skulle ringa. Runt klockan 2 på natten ringde Marianne äntligen och berättade att nu var det dags, jag hoppade i kläderna och tog snabbt moppen bort de få kvarter till hennes hus. Och åh så häftigt det var! Så små de var, så hjälplösa, så fina, så vackra, kärleken bara svämmade över. Vi förlorade en liten hane ur den kullen, han var alldeles för svag när han kom ut men de andra 5 klarade sig och kvar blev min älskade Kevin som jag fick äran att vara fodervärd åt. Jag skötte honom helt och hållet själv, åkte dit på rasterna och myste, gick ut och promenerade och spenderade hela dagarna med honom innan det var dags att lämna tillbaka honom inför natten. Mamma var allergisk så jag kunde inte ha honom hemma hos oss men det funkade ganska bra då jag fick tid att koncentrera mig på mina andra djur och skolarbetet genom att han bodde kvar hos Marianne. Bilden på första sidan är dock på Lovis, Kevins mamma, då jag inte hittade någon bild på honom nu.

Säg dock den lycka som varar för evigt, Marianne blev gravid och väntade sitt 6:e barn och hade fullt upp med alla hundar så hon kunde inte behålla Kevin längre, jag fick ett ultimatum, ta hem honom för gott eller så säljer jag honom. Hjärtat gick itu… jag kunde ju inte ta hem honom och hur mycket jag än försökte övertyga mamma och pappa om att i alla fall försöka så blev det nej på det så det var en mycket mycket nedbruten och förstörd Katja som några månader senare stod på Mariannes uppfart och såg sin älskling hoppa in i en främmande människas bil och åka iväg från mig för alltid, jag minns än idag hur han tittar på mig genom fönsterrutan och undrar varför jag inte springer efter och hämtar tillbaka honom. Usch, tårarna rinner på mig när jag skriver det här, det smärtar än… Men en sak var säker, det första jag skulle göra när jag flyttade hemifrån var att skaffa en egen hund!

Och så blev det, jag hade bott hemifrån 1,5 månad när jag skaffade min fina Dina… Men det är en annan historia.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.