Ser i många hundgrupper att väldigt många frågar om det här med skällandet och larmandet, som ju är en vanlig egenskap hos små raser såsom Chihuahua och Pomeranian, raser som jag själv har och faktiskt något de är framavlade till.
Jag tror det stora misstaget vi många gjort, jag inklusive, är att tänka att små raser – små problem. Stora raser – stora problem. Och ingen talar ju om för nyblivna hundägare om detta evinnerliga skällande, raserna lyfts bara fram som små och söta hundar. Och små och söta är de ju, oerhört söta till och med! Och så extremt mycket hund i så liten kropp.
Men det vi måste förstå är att denna larmande egenskap är lika hårt förankrat som jakt är för en jakthund eller att vakta för en vakthund. Riktigt seriösa hunduppfödare är oerhört noga med vilka de säljer sina hundar till och skulle aldrig sälja en jakthund att sitta stilla i en liten lägenhet hela dagarna. Men dessa larmande raser säljs utan någon som helst information om larmandet eller något koll på om man åtminstone känner till hur rasen fungerar. Man nästan döljer det till och med, de säljs som sällskapshundar och så blir det nya ägarens fel om man inte får bukt på skällandet, typ!
Och det skrämmande är att det oftast är andra ägare av samma raser som är de mest dömande. Faktum är att du självklart kan jobba bort det mesta hos en hund men instinkten ligger olika djupt rotat hos olika individer. En hund kanske går att få, så gott som, skällfri för den instinkten var inte så djupt rotad i den hunden. En annan hund blir till och med deprimerad för att den får bannor och inte får “jobba”. Den tror ju att den gör något bra, den larmar!
Men självklart ska vi inte behöva gå omvägar när vi möter andra hundar eller att vi känner att larmandet tar över glädjen över att ha hund. Vissa kanske till och med skäms över hur ens hund “håller på”. Det viktiga att tänka på då är att succesivt lära din hund att överlåta larmandet till dig, du tar över arbetet helt enkelt.
Lättast för mig, när jag ska jobba med exempelvis hundmöten, är att dra in kopplet på Cessie påkalla hennes uppmärksamhet genom att säga hennes namn och beroende på hur nära vi kommer den andra hunden måste jag agera olika. Väldigt nära – då måste jag sätta mig på huk, hålla en arm över henne och visa att denna potentiella fara tar vi oss förbi tillsammans. Hon kan lita på att jag tar huvudansvaret. Om det är ganska nära – här räcker det med att vi stannar till och har ögonkontakt tills hunden passerat. Långt ifrån – vi knallar på men med kort koppel och ögonkontakt. Sen godis och beröm när hon gjort det jag bett henne om, gå förbi utan att larma.
Ibland hinner jag inte observera den andra hunden före henne då säger jag tack och tar över kontrollen eller så går det mötet åt pipsvängen och så tar vi nya tag vid nästa möte. Och så här kommer hon och jag ha det, jag vill inte ändra henne för mycket (då det var mitt fel om jag inte tog reda på detta innan jag köpte henne) och hon har ju så fantastiskt många underbara sidor utöver detta. I mina ögon är hon perfekt och det kan ingen annan där ute med fördomar få mig att ändra på, hon är varken ouppfostrad, bjäbbig eller svår, hon jobbar och tar hand om de sina i sin flock
Lånad text: En larmande ras (skallmarkerar intrång) eller en ras som jagar med drev- eller ståndskall kommer att skälla. Skällandet kan dämpas med rätt sorts träning men är svårt att släcka ut helt. Ljudandet kan bli opassande om du lever tät bebott eller kännas jobbigt om du uppskattar tystnad.
Så alla ni med små och larmande raser, låt ingen få er att tro att ni gör ett dåligt jobb, sträck på er och var stolta över era guldklimpar! De känner också av om ni blir stressade, så håll er lugna och låt andra klaga om de vill, de vet ändå inget bakom er hund och hur fantastisk den är
Så bra skrivet.☺️Min Elsa pomeranian papillon skäller väldigt mycket ( hon är 8 månader nu) men ibland känns det väldigt jobbigt för då får jag ingen kontakt med henne när hon väl satt igång att skälla. Har börjat att försöka ha med mig en tub skinkost det brukar funka ok.
Mvh Eva-Lotta
Tack söta Eva-Lotta! Ja, man får hitta sina sätt helt enkelt och försöka inse att det inte är någons fel att det blir som det blir ibland. Det ligger djupt rotat i dem och vi får göra så gott vi kan för att både möta deras behov av att larma och så att det även ska bli hanterbart för oss🥰 //Katja