Aldrig trodde jag väl att jag skulle bli så här fäst vid ett par valpar efter 9 veckor… eller nu ljög jag, jag anade nog att jag skulle bli det då jag vet hur fort jag fäst mig vid mina tidigare hundar men de är ju så ovetandes och opersonliga i början tänkte jag?! Men ack så fel jag hade, redan efter några timmar visste jag precis vem Peanut, Almond och Piccho var. Jag såg deras olikheter, vad dom reagerade på, vad det behövde och om de verkade bli självständiga individer eller gärna tillhöra en flock. Jag visste om de var hungriga, trötte eller bara leksugna, ja jag kände dem som mina egna ungar helt enkelt.
Men hur fäst man än blir och hur mycket man än känner dem innantill så vet man att dagen kommer när de ska lämna oss och flyga vidare till sitt för-alltid-hem. Några erfarna uppfödare har försökt att övertyga mig om att lyckan av att de kommer till bra hem överspeglar saknaden av dem men jag vet inte om jag kan hålla med.
Det ena utesluter inte det andra för mig. Nu har jag ju lämnat ifrån mig en valp, Almond, som flyttade för cirka en vecka sen och självklart var min lycka stor när hennes nya familj kom och hämtade henne för jag kände ju deras förväntan och iver och vet ju vilken enorm lycka det är att få hämta hem sin valp som man väntat sååå länge på men för mig var det mer en lättnad. En lättnad över att känna att det känns bra där hon hamnar. För flytta skulle hon ju.
Det tog definitivt inte bort min egen egoistiska känsla av att något berövats mig. Men det är ju inte Pixie jag saknar, Almonds nya namn, för hon är ju familjen Ahlströms och nu har ju dem lärt känna sidor hos henne som säkert inte jag kände till. Man skapar ju nya relationer och får se nya sidor beroende på hur man själv är och hur en gruppdynamik ser ut i en familj. Men jag saknar ju Almond, den tjej jag fick äran att umgås så tight med så länge.
Självklart har det varit lättare då jag har haft båda hennes brorsor kvar här i veckan och en valp behåller vi så jag ska inte klaga, jag får ju i alla fall någonting kvar efter det här😉 Men en tomhet lämnar de ju och det är ofrånkomligt. Men jag försöker se det som en fin tid jag fick äran att vara med om och jag vet ju att det kommer bli lättare och lättare med tiden. Och det ska ju bli sååå spännande att få följa Pixie i hennes nya liv, tänk att det var min bästis som valde att köpa henne, bättre kunde det ju inte bli 💗
Och i morgon flyttar Peanut så ännu tommare kommer det bli. Men han flyttar också inom familjen, såå skönt! Ni tänker säkert, vad klagar hon på😁 Men jag är en känslostyrd människa och mina ungar och hundar är mitt allt!! Men i dag njuter jag och tar vara på varenda sekund, i morgon gråter jag och sörjer ytterligare en valp som har fångat mitt hjärta men som måste lämna mig💗